Hur är det med cancern?
Ja, hur ligger det till med allt just nu. Det är nu två månader sen jag var på min andra kontroll efter operationen och det är snart åtta månader sen jag opererades. Det börjar också gå mot den tiden, då det är ett år sedan allt detta drog igång, då jag fick alla tunga besked. Tiden har gått fort, samtidigt som det har känts som det längsta och tyngsta året någonsin.
På mina två kontroller har allt sett bra ut och cancern fortsätter att vara borta. Halleluja! Det är alltid skönt att få höra det och få det bekräftat från läkaren. I mitt fall så hittades cancern i ett tidigt stadie och den hade inte spridit sig. Även att livet ändrades helt och cancern orsakade så många tårar och smärta, så hade det varit i ett helt annat läge om den inte upptäcktes när den gjordes och om den hade hunnit sprida sig. De första två åren kommer jag gå på kontroller var tredje månad, så om knappt en månad är det dags igen. Jag hinner knappt komma hem ifrån en kontroll innan ett nytt brev dimper ner i brevlådan med en ny kallelse till nästa kontroll, men det är ändå skönt att jag kontrolleras så pass ofta ändå. Det görs en grundlig kontroll och det känns och kläms på lymfkörtlarna.
Mina ben är väl dock inte där jag egentligen vill att de ska vara, men de är bättre. Jag har fortfarande nedsatt känsel i mitt vänstra ben, värk och stel i benen till och från och på sistone har även fötterna svullnat en del för mig. Men som sagt, det är bättre än vad det har varit, så det går åt rätt håll. Det har blivit en hel del träning på sistone och jag känner att jag mår bättre av det och det är en av anledningarna till att benen är bättre tror jag, för jag klarar av mer med det benet som jag haltade med innan. Styrkan är bättre och balansen är bättre, även om den kanske inte är 100 %-lig. En sak jag klarar av bättre numera iaf är att springa. I höstas trodde jag nog att jag aldrig skulle kunna springa mer, men förra veckan sprang jag 5 km! För mig är det ett stort steg och jag trodde nog inte att jag skulle klara av det, men jag klarade nog det både pga att jag tränat mycket det sista och sen fanns det en hel del jävlaranamma och pannben med i spelet:).
Jag började jobba den 1 december, så har nu snart jobbat i fyra månader, vilket går bra, men visst känns det i kroppen till och från, men det går framåt där också:).
Så...livet flyter på och jag tar mig framåt. En dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget och ett återbesök i taget.
This is my race!
