När läkaren ringer.
Det har nu gått en tid sen operationen och jag försöker få lite perspektiv på det hela. Den där veckan i Linköping känns ändå som om det var igår och allt känns så färskt i minnet. Det är en vecka jag aldrig kommer glömma för all framtid egentligen. Livet är nu ”före och efter cancern”. Det kanske fanns saker i livet som man inte var helt nöjd med innan allt detta hände, men nu i efterhand känns vissa av de delarna väldigt obetydliga, men tyvärr inte alla.
Jag har nu även fått de där samtalen från mina läkare. Dels läkaren som opererade mig med svar ifrån patologerna och även från min läkare på onkologen. När jag sett de där numrena ringa på telefonen, ”sjukhusnumrena”, både ifrån Linköping och Kalmar, så stannar allt upp lite och på de där få sekunderna innan jag svarar hinner det gå många tankar. ”Vad kommer de säga nu?”, ”Är det bra eller dåliga besked?” och ”Vad var det nu jag skulle fråga igen?”. Ibland kommer jag ihåg allt det där och ibland inte.
Först ringde läkaren som opererade mig och berättade att han fått svaren från patologerna. Han berättade att tumören som de kunde se med blotta ögat är borta och även med en viss marginal, vilket bör vara tillräckligt. Han trodde att jag förmodligen inte behöver någon mer behandling i nuläget, men att han skulle skicka svaren till onkologen som fick göra ett sista utlåtande och sen bestämma hur de ska göra. Hitills så lät allt bra och en liten sten släpptes från mig. Men det var fortfarande en väntan kvar. Veckan efter ringde läkaren från onkologen och han sa; ”All cancer är borta och du behöver ingen mer behandling. Du är färdigbehandlad”. Det enda jag fick ut mig just då var typ: ”Oj”. Jag blev så ställd att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Samtidigt släpptes en ännu större sten ifrån mig och jag blev glad och bara log. Jag har hela tiden hoppats att de skulle säga så, men inte vågat tro på det fullt ut, att det skulle bli så. Läkaren berättade också att tumören var lite mindre än va de tidigare sett på röntgenbilderna. Det var heller ingen spridning i lymfkörtlarna, men de har tagit bort en del av dem i bäckenet, några på höger sida och några på vänster sida. Läkaren sa att de har uppnåt det de hoppades på och jag är glad att det blev så och det är skönt att slippa mer behandlingar. Samtidigt har jag svårt att ta in allt som hänt och på något vis är jag fortfarande där i våras nån gång när allt detta började. Allt har gått så fort och jag känner att jag inte hunnit med allt. Det har varit så mycket att ta in och det är svårt och förklara alla känslor som jag haft och även har.
Det som händer nu är att jag ska på mitt första återbesök i början av november. Det kommer då vara ca tre månader efter operationen. Sen kommer det bli kontroller var tredje månad den första tiden och sen kommer det bli med längre mellanrum. Mina sjukhusbesök gällande cancern är därmed inte slut än, då jag inte blir friskförklarad förrens om fem år. Det som är skönt iaf är att dessa kontroller kommer bli i Kalmar och inte i Linköping. Även att allt var bra i Linköping och alla var jäteduktiga, så ska det bli skönt att slippa åka så långt.
Känslorna som finns nu är att jag är väldigt glad att cancern är borta och att allt gått bra hittills. Men samtidigt är jag så förbannad och ledsen på cancern och livet. De var inte så här det skulle bli...
Även att jag ska vara tacksam över att allt gått bra, så är det svårt och vara tacksam, då cancern tog så mycket och förändrade allt. Jag är inte riktigt där än. Samtidigt går jag och tänker på saker som återfall. Kan jag få det och hur stor är risken för det? Som sagt, mycket tankar och resan slutar inte här.
Ja, cancern är borta, just nu – en sten föll från mitt bröst, andetagen känns lite lättare och morgondagen finns där. Känslan när solen står som högst och låter sina strålar värma gräset under mig, gör vinden i mitt hår behaglig, den känslan... Under andra omständigheter kunde faktiskt livet vara så, så var det innan den där dagen på sjukhuset när jag fick beskedet. Tyvärr är det inte så – såret cancern lämnade efter sig är obeskrivlig, ett sår som aldrig kommer läka helt. En del av mig försvann, en del som aldrig kommer tillbaka...
If you could read my mind, what a tale my thoughts would tell.
