En ofrivillig resa.
”- Du har en dödlig sjukdom”. Att få höra de orden från en läkare är inget jag någonsin hade kunde föreställa mig på hur det skulle kännas. Speciellt inte när jag kände mig frisk som en nötkärna och inte det minsta sjuk. Men ändå fick jag ett cancerbesked.
De senaste månaderna har helt klart varit omtumlande och det har varit både hopp och förtvivlan blandat, men mycket förtvivlan tyvärr. Att få ett cancerbesked är inget man kan förbereda sig på, inte någonstans. Inte vad man kommer säga eller hur man kommer reagera. Känslan blir lite som att någon rycker undan mattan under en... Jag kan forfarande känna att jag inte riktigt har förstått allt som hänt och det kommer liksom över mig ibland. Att få ur sig ordern; ”Jag har cancer”, det är något som är svårt och ibland känns det som jag viskar fram det lite försikigt, så att jag själv inte ska höra och förstå det.
Jag ligger just nu inlagd på Linköpings Universitetssjukhus och imorgon väntar min första behandling. Läkarna hade först bestämt sig för att det skulle bli strålning och cellgifter här uppe i Linköping, men efter min senaste röntgen där det visade att cancern inte hade spridit sig (TACK), ändrade de sig i sista sekund och det blir istället operation. Sen om det räcker med operation är ännu oklart... Men vi börjar där.
Det enda jag vet är att jag måste ha rätt inställning och det är att detta ska fixas. Jag SKA besegra cancern! Det är en ny resa som har börjat nu, en ofrivillig resa, men en resa jag måste göra. Det kommer bli en lång och tuff resa, men en resa som också har ett mål där borta. This is my race!
Att berätta detta för ”omvärlden” är inte alltid lätt och svårt ibland att få ur sig. Vissa av er vet, andra inte, men jag väljer nu att skriva om det och ta det denna vägen istället.
Nu ska jag försöka sova och boosta mig och förbereda mig inför morgondagens operation.
Tack alla ni där ute som hejjat och för alla tankar, det betyder mycket ❤️️ På återseende!
