Tzan

I helgen hängde vi uppe i Stockholm och närmare bestämt ute på Lidingö. Stefan skulle spela på Lidingöloppet på lördagen och på Rosa bandet-loppet på söndagen. Vi stod i Abborrbacken som är den tuffaste av dem alla och som kommer efter 25 av 30 km i lördags. Jag stod tillsammans med speakern Björn och hejade fram alla 19 000 som passerade och förutom diverse kändisar som Måns Zelmerlöw och Markoolio, så var det en gemensam vän till oss som sprang. När han kom skrek vi i micken; "Nu kommer Kalmar:)!" Och sen hejade vi, skrek och gjorde high five! Dagen efter var det Rosa bandet-loppet som Cancerfonden tagit över och som endast är för tjejer. Jag tog på mig min nya Fuck cancer-tröja och hejade, skrek och gjorde high five med så många tjejer jag kunde. Jag och speakern körde lite dans och höll igång så mycket vi kunde och det smittade av sig på löparna och man såg att många log när de kom till backen och det var härligt att se:). Tre tjejer hemifrån Skillingaryd träffade jag på innan och hejade fram dem i backen sen också. En äldre kvinna sprang förbi och vi hejade och gjorde high five och då sa hon att hon springer med cancer i kroppen. Då skrek jag ännu mer! Egentligen hade jag velat springa fram och krama om henne, men jag lät henne springa vidare:).
Det har blivit lite tid i soffan den senaste tiden tyvärr, både på dagtid och nattetid. Jag sover sällan en hel natt och vaknar ofta av att benen värker och någon natt har jag då gått och lagt mig på soffan och sovit där istället. Mest för att få ett annat underlag för benen, men ibland också för att någon jämte mig snarkat lite för mkt;). Ibland känns det mest jobbigt att gå och lägga sig för jag vet hur ont det kommer göra under natten. Jag hoppas dock det blir bättre och att det kommer bli ännu bättre när jag kan komma igång och träna, vilket jag längtar efter nu. Bortdomningen jag tidigare berättat om i mitt vänstra lår är fortfarande likadan mer eller mindre, vilket känns väldigt frustrerande. Benet hänger inte riktigt med och jag känner att jag inte har full styrka i benet. Detta är också en orsak till att jag inte sover så bra, då jag såklart gillar mest att sova på den sidan och att ligga på ett redan bortdomnat lår är inte det mest ultimata kan jag säga:). Tyvärr får jag inga bra svar ifrån läkarna om detta, mer än att det ska ”ge med sig med tiden” och att det kan ta ”några veckor till”.
Det är fortfarande en stor psykisk resa som kommer vara lång. Att få cancer förändrar så mycket; både i livet, i kroppen och i huvudet. Jag försöker fortfarande varje dag att bearbeta allt som hänt, men det är svårt och ibland vill jag bara skjuta det åt sidan och liksom tänka bort att det ens har hänt. Jag försöker så mycket som möjligt att omge mig med personer som får mig att skratta och ger mig energi och får mig att tänka på lite annat en stund. Inte bara tänka på cancern...

Att få komma bort från vardagen är också något jag känner att jag eller vi behöver efter allt som hänt. Sommaren 2016 blev inte alls som vi tänkte även att vi har haft det skönt också, men det ska därför bli så otroligt skönt att sätta sig på ett plan och åka till lite varmare breddgrader. Att ligga i en solstol och läsa en bok känns som det rätta just nu.
Så det är precis vad vi nu ska göra!

They say that time's supposed to heal ya...