Tzan

Dagarna går och det är nu redan december imorgon. Ny månad innebär också jobb för mig. Första dagen på 4,5 månad ungefär. De här månaderna har ju både gått fort och också känts som en evighet. Mycket har ju varit en form av väntan; väntan på att få få besked ifrån läkarna, väntan på att må bättre fysiskt och väntan på att få komma på återbesök. Sen är det en resa till att må bättre psykiskt efter allt detta. Vissa dagar är lättare än andra och ibland påminns jag och tänker på det mer. Men det kommer nog vara så ett bra tag och det får va så och det får ta tid. Det är en lång resa som inte är slut än. 

I början av november var jag på mitt första återbesök och det var då ca 3 månader efter operationen. Läkaren konstaterade att allt såg bra ut och var som det skulle. Det var en lättnad att få höra det! Jag kanske inte trodde att något skulle hänt på denna tiden, men det var ändå skönt att få det bekräftat. Värken i benen ska bli bättre, men det tar tid då det är en stor operation jag genomgått. Ibland är det svårt att förstå när de säger "stor operation", då det knappt syns på mig på utsidan, men det är så mycket gjort på insidan som inte syns på mig. Min obefintliga känsel i mitt ena lår kom ju givetvis också på tal på återbesöket och det är ju en nervskada som blivit efter operationen och det tar också tid då nerverna ska hitta tillbaka till varann. Dock är det något som kan bli bestående. Det var inte speciellt kul att höra, så jag hoppas verkligen inte det blir så. Nu blir det kontroller var tredje månad de första två åren och sen var sjätte månad under en tid och sen en gång om året mot slutet. Totalt blir det kontroller i fem år innan jag blir friskförklarad. Även att det blir mycket kontroller och besök på sjukhuset så känns det bra att de kommer följa upp detta så längem även att allt gått bra hittills. 

Läkaren förlängde min sjukskrivning november ut och sen ska jag börja jobba 25 % i december, vilket då är imorgon. Jag tycker det känns bra att börja lite försiktigt och hoppas det kommer gå bra, men det går ju inte säga helt förräns jag är där. 

En väg tillbaka är också att jag har börjat träna, vilket känns som ett stort steg. Några pass på gymmet och några spinningpass har det blivit. Det känns som att börja på ruta ett igen tyvärr, men jag är glad att jag över huvudtaget kan träna. Det kommer ta tid att komma dit jag var innan allt detta hände, om det ens går, men nu har jag börjat iaf och jag kör på så gott jag kan.  

Nu ska jag försöka få lite sömn inför morgondagen. Vi hörs!